Ljud och Rörlig bild v5

Efter att ha läst Dramaturgi Kompendiet utav Carl-Johan Seth så ser man rätt många likheter mellan detta avsnitt och Ljud och rörlig bild. Den absolut största skillnaden mellan dessa två konstformer är att det är blir så otroligt mycket viktigare att man är närvarande i sitt agerande med hela kroppen när man framför ett drama. På film så kan man zooma in på de speciella små detaljerna medans man på teater inte har den möjligheten. Det är lite det som jag tycker är charmen med teater. Att Aktörerna inte har lika stor möjlighet att göra fel som skådespelarna i filmer. Personligen så har jag den uppfattningen att det krävs mer av en att lyckas som en duktig teaterspelare än skådespelare. Självklart är det ingen dans på rosor vilket utav dem man väljer och jag är inte heller helt säker på att dem skulle göra jätte bra ifrån sig om dem skulle byta linje och testa det andra då dem faktiskt agerar väldigt annorlunda.

Men det är inte bara skådespelarna som har det olika. Även den som skriver pjäsen och filmen har det olika. I filmer är det så mycket enklare att byta miljö och hoppa i tiden och samtidigt få publiken att hänga med.

Under kursen så har jag lärt mig en hel del om olika berättartekniker. Man kan ju använda sig utav mycket bilder i film. Bilderna visar mycket och lägger man på en röst eller text till det kan man lätt skapa starka intryck. Men man måste tänka igenom väldigt många saker för att det skall hamna på en lagom nivå. Man vill inte gärna att det skall bli övertydligt och överflödigt. Så något som varit väldigt bra har varit när vi har haft avstämningar och fått beskriva hur vi tänkt och därefter fått respons. Det har gett nya infallsvinklar varje gång som man inte tänkt tidigare.

Det finns ju olika sätt att skapa ett intresse bland publiken och det kan vara svårt att komma åt den punkten med hjälp av berättarteknik i början när man inte har så stor koll på det. Jag tror att man som nybörjare nästan borde utgå från dramaturgiken när man börjar att filma eftersom man förmodligen ändå inte kommer uppnå den närvaro känslan ändå och man kanske hamnar i en respektabel nivå för film till slut.

Så nu lite nattliga refklektioner från texten make your movie and your name. För att ta mig in i film och tv-branschen tror jag att jag hade satsat på det som jag tycker om att göra aldra mest. Genom att åka ut och åka skidor och filma. Testa mig fram och jobbat vid sidan av för att finansiera mitt resande. Sen tror jag att jag hade pratat mycket med dem små företagen som gör skidfilm för att höra mig för lite hur det går till och kanske pitcha en ideé till dem för att få lite kritik och respons på ideén. Därefter hade jag antagligen tittat på olika forum på nätet och pratat med en massvis med säsongare för att höra om det är någon som är sugen på att ställa upp på att åka och bli filmad. Filmandet skulle ta en vintersäsong ungefär då jag rest rundor för mina ihopsparade pengar och filmat de utvalda. Därefter hade jag fortsatt att redigera filmen och till slut få ihop den färdiga produkten. Sen hade jag försökt få den uppspelad någonstan. Förmodligen på något skidforum för kritik. Om den mot all förmodan (baserat på att jag läst kritiken som folket på dessa sidor ger) hade fått bra kritik hade jag nog försökt promota mig själv och snacka med några av skidfilmsbolagen igen. Om det skulle gå helt åt pipan hade jag åtminstonde spenderat en säsong med att åka skidor vilket inte är fy skam. Någon speciell position vet jag inte om jag skulle vilja nå. Så länge jag hade fått vara ute och filma och åka så spelar det mindre roll. Då hade det bara varit en bonus om jag hade fått betalt för det också.